Dans hjärta friluftsliv = sant

Länge har jag närt en dröm om att dansa. Då menar jag dansa med hela kroppen, inte bara ”stuffa” lite på ett disco eller studsa på en rockkonsert, det har jag gjort många gånger. Jag har sökt efter något mer fritt, att få uttrycka sig med hela kroppen, ungefär som dansare gör på en föreställning.

Så här snurrar man ofta på någons rygg i kontaktimprovisation, här dock en annan partner.

På nittiotalet hörde jag talas om något i den stilen, men de var i Göteborg. Så en kväll hösten 2002 när jag besökte Kvarnen, den anrika ölhallen på Södermalm, träffade jag en bekants bekant och kom in på ämnet. Hon kunde genast hänvisa mig till vad jag sökte. Kontaktimprovisation! Hon berättade att det är en lekfull dans där man rör sig i förhållande till balans, vikt och gravitation tillsammans med en eller flera personer. Det lät spännande i mina öron.

Nästa söndag infann jag mig på Danscentrum, men inte utan en viss vånda. Jag har hunnit bli en bra bit över fyrtio så jag funderade på om jag skulle klara av det. Jag var lite rädd för att ha blivit för stel med åren och för att få ”blickar” typ -har inte han kommit lite fel den där gamle mannen…

Jag behövde inte ångra att jag tog mig över tröskeln. Efter tre timmars snurrande, rullande, vridande, skruvande, glidande, fallande i dansen var jag alldeles omtumlad och glad. Lite tur första gången hade jag som fick dansa med den norska danspedagogen Sunniva som verkligen gjorde att det hela flöt ”som en dans”.

Mina funderingar på varför jag klarade av det så pass bra, jag som inte hållit på med dans, akrobatik eller gymnastik, fick ett svar några veckor senare när jag i radions P1 hörde en forskare tala om människans rörlighet. Han hade studerat naturfolk och observerat hur de behåller sin rörlighet långt upp i ålderdomen. En åttioåring t ex, kan fortfarande sitta på huk vid elden. Han menade att våra kroppar har en vana att röra sig i terräng. Så har det varit i människans historia tills de senaste generationerna. Nu rör sig många mest på platt mark vilket gör att vi blir stelare fortare. Min slutsats blev att friluftslivet har gjort att jag forfarande är relativt mjuk.

Kontaktimprovisationen utvecklades i USA i början av 70-talet av initiativtagarna Steve Paxton och Nancy Stark Smith. Paxton vill dock inte kalla sig för grundare. Han menar att de återupptäckte naturliga principer om kroppar i rörelse som vi alla har tillgång till och upplevt i vår barndom.

Tittar man på kontaktimprovisation ser det ibland ut som akrobatisk dans, men tempot kan växla mer, ofta rör man sig långsamt. En viktig del är att ta och ge vikt med andra kroppsdelar än bara händer och att utveckla det till en dans.

Rörelse och beröring är grunden. Dansen bygger på improvisation, där det gäller att lyssna på sig själv och dem man dansar med. Man kan träna upp sin teknik för att ge och ta vikt, lyfta, falla, flyga, hoppa, rulla, glida och vara upp och ned.

Kontaktimprovisation finns på många ställen. I maj kommer ett nordiskt Improvisationsmöte att äga rum utanför Sthlm och sista veckan samma månad finns chanser att se föreställningar i Stockholm. Jag vet att det finns möjlighet att dansa bl a i Örebro, Luleå och Göteborg. Mer info finns på www.kontaktimprovisation.se

Jag har fortsatt att dansa nästan varje vecka och det ger mig mycket. Nu drömmer jag lite om att få prova det ute i skogen någon gång.

AV PÄR WETTERROT


Artikeln är tidigare publicerad i Argaladei Friluftsliv – en livsstil, nummer 1-2004 och återpublicerad på www.argaladei.nu med tillstånd av Pär Wetterrot.